Hur kan det bara vara möjligt att man kan förlora en människa som man älskar så mycket! Den 7:e april dog min pappa i lungcancer. Han fick veta strax innan jul att de hittat en tumör i ena lungan... och nu finns han inte mer.
Och precis som han sa till mig samma dag som han dog... så förtjänade han det inte!
Han var en underbar människa och jag kommer att sakna honom något oändligt mycket. Han var en sån människa som bara vill krama och tala om hur mycket man älskar, vilket jag också gjorde många gånger. Vi skrattade och drev med varandra massor! Det var så roligt att umgås med honom... och nu kommer jag aldrig mer få den möjligheten. Det är så sorgligt! Han blev så otroligt sjuk så snabbt... Jag han inte vara med honom tillräckligt! Jag han inte med någonting! Jag önskar så att detta bara var en mardröm... Så att man kan vakna upp och pusta ut... Det är grymt livet...
Och nu är det en massa saker som man måste ta hand om... Jag vill inte... vill bara att allt ska ordna sig... men det kommer det inte att göra av sig själv... och jag vill inte att min pappas firma ska gå under... som han byggt upp under sådan lång tid. Som gjorde mig så stolt och som var hela hans liv. Nu ser man hur människor verkligen är, och det är skrämmande... att man inte brydde sig mer... eller att en del är så falska..
Nu upptäcker man också vilka som verkligen bryr sig om en... Det är märkligt att den del av de närmaste knappt hör av sig, undra hur det är eller om det är något de kan göra för en... det är ju faktiskt trotts allt min Älskade pappa som gott bort... och det finns dom som inte ens beklagat sorgen.. inte ens via ett litet sms... det säger i mina ögon en hel del...
Man känner sig ensam... Men det ordnar sig...
Kärleken som min pappa givit mig kommer alltid att finnas i mig! Och den kommer att hjälpa mig...
Tänk att få krama dig! Tänk när vi var tillsammans pappa jag och farmor... och skrattade... nu finns ingen av dem.
Mam vill bara gråta oavbrutet men vad känar det till......... Jag får aldrig mer se hans snälla ögon igen... han kommer aldrig mer stå och vänta på mig på Mallorcas flygplats... han kommer aldrig mer vinka hejdå till mig... jag kommer aldrig får säga till han att han är en beneit... Kommer aldrig mer kunna tala om för honom hur allt går här i sverige...aldrig mer äta hans goda Paella, eller njuta av alld en goda maten som finns tillsammans med honom...aldrig mer höra honom prata catalanska med mig... ja det finns alldeles för mycket som jag aldrig mer kommer att få uppleva...
Vila i frid pappa... under olivträdet...JAG ÄLSKAR DIG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar